Att inte vänja sig

USA bombar i Irak. Jag vaknar på morgonen, orolig och rädd. Trots att jag vet att det är det dummaste jag kan göra så sätter jag på radion.
Inte för att höra vad som har hänt under natten, utan för att höra vad som INTE har hänt.
Jag hoppas få slippa höra det som jag så innerligt vill slippa höra. Det är därför jag sätter på radion.
Alla nyheter förs fram med röster som tycks lova att detta är den neutrala sanningen och ingenting annat än den neutrala sanningen.
Det gör mig illamående. Hur ska jag kunna urskilja vad som är lögner, rykten eller propaganda? Hur ska jag kunna skilja okritisk information från kritisk desinformation?
Löpsedlarna skriker ut budskapet: kriget har börjat. Men har kriget börjat? Har det inte bara fortsatt?
Det sägs att FN inte har klarat sin uppgift. Nej, FN lyckades inte stoppa kriget. Men är det inte bättre med en oenig församling än en enad mobb?
Hur kan man tala om befrielse när det handlar om ockupation?
Hur kan man tala om självförsvar när det handlar om anfall?
Hur kan ett krig vara kliniskt och precist?
Det talas ständigt om att avväpna Saddam men varför talar vi inte om att USA måste avväpnas?
Är det för att vi tillhör det vita, rika västerlandet som vi inte hör hur vi formulerar oss, automatiskt?
I Sverige säger vi till exempel att samefolket är "vår egen urbefolkning". Men är det inte egentligen tvärtom; att det är Sverige som är samernas egen förtryckare?
Radion och Tv växlar från Iraks förmodade massförstörelsevapen, till reaktionerna på börsen, till vädret och jag åker känslomässig berg-o-dalbana.
Det är tungt att tvingas ifrågasätta vartenda ord och varenda bild. Det är en omänsklig stressfaktor. Vi har andra, mycket viktigare sysslor att sköta.
Ändå måste jag, för att inte bli tokig, fortsätta att ifrågasätta krigets språk. Och försöka se det som inte visas.
Jag pratar högt för mig själv, lägger in mitt veto och argumenterar med Bush och Saddam, kritiserar medier och experter, utropar och fnyser och gör tummen upp för samtliga protesthandlingar.
När jag inte vet hur jag ska förhålla mig letar jag upp alternativa hemsidor, kritiska artiklar, andras tankar.
Det är mitt att sätt skapa en egen inre balans i detta kaos av information.
Det är mitt sätt att behålla min integritet.
Droppen urholkar stenen. Till slut orkar man inte ta del av mer och vad händer då?
Att vi misströstar? Ger upp? Accepterar?
Vänjer oss?
Var det det som hände i nazityskland?
Att folk vande sig?
Jag ser tv-intervjun med Traudl Junge som vid 22 års ålder får arbete som Hitlers sekreterare. I intervjun är hon nästan 80 år och med klart minne och stor detaljrikedom berättar hon om den fasansfulla tiden i Hitlers bunker; hur de väntade, hur hon skrev hans testamente, hur hon bredde smörgåsar med körsbärskompott åt Goebbels barn och om Hitlers självmord.
Intervjun slutar med att hon talar om efter kriget:
"Den första tiden tänkte jag inte ens på att ta itu med mitt förflutna. Naturligtvis chockades jag av fasorna som Nûrnbergsprocessen avslöjade: sex miljoner judar, människor av annan tro eller ras dödades. Det var ett skakande faktum."
"Men jag insåg ännu inte hur mitt eget förflutna var sammanvävt med detta. Jag slog mig till ro med att jag själv inte hade någon skuld i det, och att jag inte kände till omfattningen av det hela. "
Men en dag passerade Traudl Junge en minnestavla över Sophie Scholl. Då såg hon att de var födda samma år och att de var lika gamla när andra världskriget började. Traudl Junge insåg också att samma år som hon själv blev sekreterare hos Hitler, 1942, blev Scholl avrättad för sitt motståndsarbete. Två 22-åringa som levde i samma tid gjorde två helt olika val.
"Då insåg jag att det inte är någon ursäkt att man är ung. Och att man kanske hade kunnat ta reda på saker."
Traudl Junge levde sina 55 år efter kriget med stor smärta och ångest. Hon förtidspensionerades för sina depressioner och det var först kort före sin död som hon kunde förlika sig med sitt öde - "nu tror jag att jag börjar förlåta mig".
Jag vägrar att vänja mig vid krigets bombademang av rapporter, lögner, propaganda, desinformation och låta det bli ett inslag i min vardag. Och jag fortsätter jag att analysera, ifrågasätta, diskutera, kritisera, protestera hur tröttande det än är.
Och istället för att enbart lyssna till det traditionella nyhetsflödet försöker jag finna alternativ information. Nätet är en guldgruva och där får jag också skratt över tragikomiska inlägg. Som t ex Michael Moores tuffa brev till Bush.
Någon har sagt: Att reflektera är att bringa o-ordning i sina tankar.
Ja. Det är en solidaritetshandling att inte ge vika för sitt personliga och mänskliga behov av att förenkla världen.

Ylva Floreman © 2003