Den sociala oförmågan

Spannvis med vatten öser från himlen och bussen kommer inte. Jag söker skydd i trappan till arkitektkontoret intill. Två män står böjda över ritningar, den ene tittar upp och vinkar åt mig att komma in för att skula.
Efter en stund går jag ut igen, om jag inte syns kanske bussen kör förbi. Fem minuter. Tio. Femton. Nu regnar det hundar och katter och jag försöker stoppa en taxi. Det dånar om däcken när bilarna far förbi genom djupa pölar.
När den ene av männen lämnar kontoret tar den andre sin jacka, låser dörren och säger att han kör mig. Jag ska två mil bort men det spelar ingen roll. Vid min port vinkar han adjö, vänder bilen och kör tillbaka.
Denna solskenshistoria utspelades i Nemour i Frankrike 2001. Ett annat minne är från en tidig morgon i New York. Jag ska beställa frukost och när jag inte gör det i amerikanskt, storstadseffektivt tempo blir expediten aggressiv.
Morgontrött och ensam i en miljonstad börjar jag gråta. Strax står en äldre kvinna vid mitt bord och undrar om hon får slå sig ner.
Vänligt frågar hon var jag kommer ifrån. Själv är hon 84 år och har bott på Broadway i hela sitt liv. Hon skrattar när jag förvånas över att någon kan trivas i NY. Nej, hon har aldrig längtat någon annanstans men en gång var hon i Sverige, det var vackert.
Sådana här möten har jag hur många som helst. På sätt och vis samlar jag på dem. Men de flesta har utspelats i andra länder och inte i Sverige.
Förr skulle jag ha sagt att det beror på att man lättare minns det som händer på resor. Eller att man inte ser och värderar de små gesterna i sitt eget land. Eller att jag som kvinna har lättare att få trevligt bemötande.
Så tror jag inte längre.
Svensken är blyg inför okända, det har många icke-svenskar konstaterat. Men ibland tänker jag att vi är socialt otränade, på gränsen till ouppfostrade.
Det snackas mycket om hur invandrare beter sig, men det talas tyst om hur vi själva gör det.
För nog är det väl illa när vi inte kan ödsla en spontan minut på någon annan med mindre än att det är snökatastrof eller århundradets storm?
Sist jag var i Frankrike tog det tid att luckra upp min egen sociala stelhet. Men när jag satte mig på tåget hem var det med ett öppet ansikte. Jag log och tittade på dem jag mötte på äkta franskt vis.
Som så många gånger tidigare svor jag på att inte glida in det blinda tempot. Tåget for genom Belgien, Tyskland, Danmark Sverige och gensvaret försvagades för varje km.
Efter Frankrike följde en filmvisningsturné från Ystad till Kalix och på en dag kunde jag möta uppemot 1000 personer. Efter typ 99 orter slog det mig att ingen tog initiativ till gemensam fika, en öl på puben eller till att käka lunch tillsammans.
Nå. Nästan ingen. Av de totalt 120 orter som bjudit in mig fanns det 3 personer som bemötte mig som en gäst i deras stad.
Min upplevelse av många andra länder är att människor ser andra människor. De är observanta. Nyfikna. Malin, en kompis, berättar att när hon frågar N´gale från Afrika hur hon skulle bli mottagen i hans by svarar han:
"När du kliver av bussen flockas folk runt dig och ler och bjuder dig på dryck och frukt.
Barnen tar din hand och de unga din väska, de sätter på kasettbandspelaren och är glada för du är en gäst. Sen hamnar du hos nån av de äldre medan alla kikar på dig, tills jag får höra att du har anlänt och då bjuds vi båda på mat..."
Men för många nordbor är det obekvämt att komma okända personer fysiskt nära. Tänk så knäppt om man steg på en buss där det sitter en enda människa - och så sätter man sig bredvid just denne!
Hualigen.
Förr, menar Stina, bjöd vi också in en främling. Den som knackade på dörren hade kanske skidat 4 mil i minus tjugo och kanske var snöstorm på väg.
Det var långt mellan gårdarna och ett möte följde därför vissa ritualer. Främlingen satte sig i kökssoffan och väntade. När värden kände att besökaren kommit med vänligt sinne bjöd han till mat, och en gästbädd reddes för natten.
Detta mönster kan man se rester av i norraste norr. Så kanske Stina har rätt. Kanske vår historia, geografi och vårt klimat är orsak till att vi vill känna hur den okände rör sig och agerar innan vi går fysiskt närmare.
Det måste dock vara en smärtsam chock för dem som kommer till oss, från kulturer där man har ett annat socialt temperament.

Att säga att man är ensam är att säga att man är ratad. Därför berättar många inte om det hav av tystnad som de vadar i. Därför stannar också många där de bor fast de kanske inte trivs.
"Du vet ju hur jag är, säger en del som ursäkt för sin egen initiativlöshet."
Ja visst, vi har full upp med vårt eget och hinner knappt ens med det. Kanske EMU-förespråkarna har rätt när de säger att svenskar är självtillräckliga och inte kan se längre än till vassen runt sin egen ankdamm?
Personligen tycker jag illa om när svenskar snackar skit om sig själva men en allmän självrannsakan kan ändå vara på sin plats.
Det är vad jag sysslar med här i den småländska skogen medan jag långsamt tynar bort, drabbad av social skörbjugg.
På min arbetsplats på Rockcity i Hultsfred går jag förmodligen redan under beskrivningen - "ni vet, hon som alltid sitter för sig själv på lunchen".
På fyra månader på jobbet har jag haft möten med uppemot 300 nya människor i tre kommuner - och under samma tid inviterats till 1 middag utanför arbetstid.
Det är förunderligt!
Visst kan jag vara aktiv själv och jag är övertygad om att det skulle mottas positivt. Så småningom kommer jag också att vara det. Just nu räcker det dock mer än väl med de initiativ som ska tas i jobbet.
Så vid dagens slut åker jag hem, väver och lyssnar på musik. Vistelsen här är ett socialt tabula rasa som jag finner både rofyllt och intressant, men tanken har slagit mig. Om jag ramlar i trappan och bryter nacken, hur lång tid tar det innan någon upptäcker det?
Själv är jag priviligerad med många kära vänner och några har kommit närmare sen jag flyttade hit. Att vara här är självvalt och jag oroar mig inte. Trygg med att jag bara behöver träffa en Ilse, en Yvonne eller en Jea så kommer de sociala hjulen att börja rulla, även här.
Men ändå.
Den här texten skulle kunna bli en essä i bokform, ämnet engagerar mig och har alltid gjort. Vår sociala oförmåga har många fascetter; historia och klimat, kultur och geografi, individens och kollektivets psykologi.
Vi kan förklara, och bortförklara, i det oändliga. Men det duger inte.
Den sociala tystnaden. Den är grym.
Vi kan inte tänka oss hur det är att vara ensam, eller nyinflyttad, eller en flykting i annat land. Grymheten ligger i att vi inte ens försöker att föreställa oss det.
Och jag skäms. För alla de gånger jag själv har ilat förbi en människa utan att se. Jag pratar gärna med okända i affären, kopplar samman folk, ordnar middagar och arrangerar fester. Men i perioder orkar eller hinner jag knappt duka till mig själv, än mindre till andra. Då gömmer jag mig bakom tidsbrist och den svenska fasaden och säger till mig själv - det är helt okej.
Men det är det inte. Det är inte okej.
För den som inte bjuds in, letar felet hos sig själv. Och idag vet vi att den ledsne kan bli glad och den sjuke bli frisk med lite mänsklig kontakt.
Så hur ska vi stoppa ekorrhjulet av för mycket arbete, för lite tid och ohejdad blyghet?
Innan glappet mellan människor blir för djupt att överbrygga?
När ska vi sluta att ta allting så allvarligt, vara lite mänskligt skojiga och strunta i tvätten som väller över kanterna?

Ylva Floreman © 2003