Med handen på hjärtat - om du möter en person som talar svenska med brytning - vad är då din första tanke? Att du möter en människa? Eller att du möter en invandrare, en utländsk person?
Sverige är ett land med gränser som en gång har definierats och den som är född inom dessa gränser är svensk. Den som flyttar till Sverige och får medborgarskap är också svensk. Det fick jag lära mig som barn och det är en lättbegriplig defintion, men den tycks inte lika självklar idag.
Sedan ett år tillbaka arbetar jag med en dokumentärfilm om unga nazister. Under detta år har jag blivit extra observant på generaliseringar - sådana som skiljer ut ett VI från ett DOM.
I bästa fall är DOM ANDRA bara annorlunda, men för det mesta står DOM för det som är sämre än VI. När det är som allra värst blir DOM ANDRA symbol för ondskan.
En skrämmande generalisering är den som handlar om VI svenskar och DOM invandrarna. Jag kan skönja en obehaglig gråzon där definitionen skiftar för näst intill varje person. Jag har mött människor som arbetar mot nazism och rasism men som själva, och med en förvånande blindhet, generaliserar vad gäller "invandrare".
Vi pratar om invandrare i grupp, men vem är invandrare? När blir en invand-rare svensk? När upphör den utländska bakgrunden att räknas - efter första, andra eller tredje generationen? Är en dansk en utlänning? Är Silvia svensk? Vad skiljer ut en invandrare från en svensk? Utseendet? Accenten? Namnet?
Jag har en avlägsen släkting som är mulatt. I princip har jag känt honom sedan han låg i sin mammas mage. När han var barn hoppade han små grodorna runt midsommarstången och han fick lära sig att knäckebröd är nyttigt. För mig är han helsvensk. Men jag antar att han, så gott som dagligen, träffar människor som bemöter honom som icke-svensk. Och därför inte heller tar honom på allvar.
För många rasister är en svart människa aldrig svensk, även om han är född i Sverige och född av svenska föräldrar. För vissa går den tanken - en svart svensk - överhuvud taget inte att tänka.
***
Eftersom jag är född i Skåne så definierar jag mig som skåning. När jag var barn bodde vi några år i Malmberget. När jag kom dit blev jag retad för att jag pratade skånska. När vi kom tillbaka till Skåne blev jag retad för att jag pratade norrländska.
Nu när jag som vuxen kommer till norraste norr, där jag känner mig hemma, blir jag bemött som en främling. Och därmed också som en person som inte inte kan förstå den politik som för norrlänningarna handlar om att storsverige skövlat och våldtagit en landsände.
Men å andra sidan, med tanke på att mitt norrbottniska arv går tillbaka till 1500-talet, kan jag då sitta i skånska myllan och klaga på att Sverige snodde Skåne från Danmark? Egentligen?!
Min far föddes i Jukkasjärvi och växte upp i Malmberget. Han har bott 50 år i Skåne och talar fortfarande norrländska. Efter 2/3 delar av sitt liv i här, är han då skåning eller norrlänning? Vi, hans döttrar, ser honom som norrlänning och på jobbet kallades han Lappen. Men om han flyttade tillbaka till Norrland skulle han förmodligen bemötas som en assimilerad sörlänning.
Enligt samerna är språket en av definitionerna för den kulturella tillhörigheten. Den som har samiska språket med sig från barnsben kan räkna sig som same. Enligt den principen skulle min mor vara tysk eftersom hennes första språk är det tyska språket. Hon bodde under sin barndom i Berlin men hon är född i Gällivare, av svenska föräldrar. Än idag kan hon bli tagen som tyska på grund av sin accent.
* * *
För en del samer är norrlänningar sämre människor. För rasister är det icke-vita, och i Stockholm är hela landet bakom flötet och i Skåne....? En väninna till mig, född i Stockholm, berättar att hon fortfarande efter tjugo år med 0411 i riktnummer blir trakasserad som en nollåtta.
Tidigare var "nollåtta" ett skämt, även för mig, det fanns helt enkelt inget allvar bakom begreppet. Men nu vet jag inte om det egentligen är så kul. Skämten försöker återigen skapa en vi-gemenskap genom att skilja ut DOM från OSS, ibland är riktigt kul, men om man drar det till sin spets kan det bli mindre roligt. Osökt tänker jag på Raiko. I början av 90-talet, när det hettade till i X-Jugoslavien, krävde Raikos serbiske far att Raiko skulle välja sida:
- Om du inte bekänner dig som serb är du inte längre min son.
Raiko svarade:
- Hur ska jag kunna göra det, när min mor är kroat?
* * *
Människor med icke svenska efternamn kommer inte så långt som till anställ-ningsintervju, människor med dålig svenska betraktas som mindre begåvade, även om de kan fem andra språk. Svenskar med misstänkt mörkt utseende åker på stryk av invandrarfientliga unga män.
Det spelar ingen roll om en människa har bott i Sverige i femtio år eller i två, men genom språk, utseende och namn skiljer vi ut utifrån med någon slags diffus idé om vad som är äkta svenskt. Eller skånskt. Eller samiskt. Eller vad det nu än är som definierar hemmahörigheten. Och de andra förblir utlänningar/invandrare /inkränktare.
Jag föddes på femtiotalet, nio år efter att andra världskriget tog slut. När jag var barn sa mina föräldrar ofta - Res! Res medans du kan! Du kan aldrig veta när gränserna stängs. Och jag minns hur sårad jag blev när jag som fattig ung student, med en reskassa som inte tålde större utsvävningar än ett mål mat om dagen, blev bemött som rik turist och med förakt kallad kapitalist.
I viss mån handlar det om den maktlöse som försöker identifiera makten för att skapa distans. För lantisarna är det nollåttorna som är symbolen för makt, för lappen är svensken representant för storsamhället, för kärringen är det karlaknölen, för svartskallen svennen, för den fattige den rike, och så vidare i all oändlighet.
Men människors längtan efter samhörighet med andra är stark, ingen vill vara den som står utanför. Vi definierar oss själva genom det vi inte är, vi grupperar oss och släpper inte in de andra. Och de unga tar efter. Sen blir vi förvånade när unga killar drar saken till sin spets och börjar marschera.
***
Samerna säger att den som känner sig som same, är same. Men jag skulle inte kunna komma till Sameland och påstå att jag är same utan att skulle tas som en grov kräkning.
Ändå känner jag mig som same!
Och som skåning!
Och som norrlänning!
Och som svensk!
Jag är människa och det räcker väl med det? Men jag är också vit och bor hemma där de flesta talar samma språk som jag. Jag är van vid, och bort-skämd med, att bli bemött som människa. Så jag kan förmodligen aldrig före-ställa mig den rädsla och hot som många svenskar lever med idag.
©YLVA FLOREMAN