Det är fredag, jag står vid ostdisken på Konsum. Kön är lång och expediten stressad. Det är min tur och jag pekar på getosten. Med pekfingret och tummen visar jag hur mycket jag önskar.
Expediten skär 2 cm och med en piruett svänger hon om, tar tag i plastfolien på väggen, drar ut och river av. Därefter ska getosten slås in i papper och med sin häftiga svung drar hon ut pappret från rullen och river av.
Nu är min getost på 5 x 2 cm invirad i plastfolie som skulle räckt för en moped, samt i papper stort nog för en motorcykel.
Sen ska jag ha en bit laxfilé, lite parmesanost och varför inte parmaskinka? Flera meter plastfolie och dito papper för mina matvaror, hur mycket går åt på en dag?
Varje gång hon vänder sig mot rullarna är jag halvvägs över glasdisken - Stopp! Stopp! Det behövs inte! Men jag stannar i rörelsen, biter ihop och säger ingenting. För vad ska jag säga till en stressad expedit med sju kunder i kö?
Knappnålarna ligger i en liten plastask och det har de gjort i så länge jag minns. Och det är länge! Numera sitter asken på en kartongbit så att den kan hängas upp på ett stativ bland andra varor.
Varuhusen och självbetjäningen har lett till att småbutikerna och lösvikten har försvunnit. I alla fall i Sverige. Det mesta paketeras så att varorna blir lätta att transportera, stapla och streckkoda - lätta att lägga i korgen men svåra att stoppa i fickan.
Bredvid min kamin har jag en gammal kopparkittel med ved. Dit kastar jag, från kökets dörröppning, de kartonger och paket som förbrukas i mitt enmanshushåll.
Just nu ligger där ett äggpaket, en ask för ansiktskräm, en pasta-kartong, en tekartong, en tårtkartong som jag burit hem 1 semla i, ett mjölkpaket samt tre mittrullar från dasspappersrullar.
En del säger att man inte ska bränna mjölkpaket, andra säger att man ska. Jag vet inte, men i bilens bagageutrymme står en back med tomglas, tre kassar med tidningar och annat papper, samt en kasse med plastförpackningar. Detta ska jag köra iväg med i eftermiddag.
Om jag köper en datormus så ligger den inbäddad i formgjuten plast, instoppad i en box som lätt skulle rymma tio möss. Okej. Den skickas på posten och avsändaren vill vara förvissad om att den kommer fram oskadd. Men även om jag hade köpt musen i butik hade jag fått detta emballage att ta ansvar för.
På jobbet har jag en skrivare som är gjord i ett stycke. När papper tuggas sönder kan jag inte komma åt flisan som bromsar upp utskriften. Skrivaren saknar skruvar och går inte att öppna utan slägga.
När skrivaren är slut slänger man den och köper en ny, eller hur? Men vad gör man med frigoliten som den skyddar den nya skrivaren? Går det som plast eller är det återvinningscentral / soptipp som gäller? Vad gör vi med förbrukade bläckpatroner? Slänger dem bland soporna, eller tar dem till databutiken? Gör du? Gör jag?
Eller den nya typen av tuber som används till salvor? Hur många kilo kräm slängs totalt bara för att man inte har nypor nog att klämma ut de sista 10 %?
Är det jag som är knäpp - som blir knäpp - av att all emballering är så urbota knäppt?
Vem bär ansvaret för att det är så ogenomtänkt?
Jag?
Du?
Vem?
Med datorn skulle vi minska pappersförbrukningen sades det, men istället har förbrukningen ökat dramatiskt.
För några veckor sedan fick jag brev från Telia. Det innehöll två A4 blad. Det ena hade rubriken Ändringsbekräftelse, det andra Värdehandling.
På Ändringsbekräftelsen står min adress samt "Vi har på din begäran ändrat något av följande; lösenord, lagringsutrymme eller postmästare. Med vänlig hälsning, TeliaSonera Sverige AB". Och så datum, sidnummer och organisationsnummer. Sammantaget upptar denna information mindre än halva A4-arket.
På nästa papper, Värdehandlingen, står det värdehandling med fet stil. Sen inget mer. Nå. I just detta brev har det blivit en miss. Själva informationen har inte kommit med. Sånt händer.
Jag skickar brevet till Telia för att påpeka detta, och frågar samtidigt varför de skickar ut så mycket papper för så lite information? Telia ringer och säger:
"Vi kan inte gå in och ändra på olika formulär beroende på vad det är som ska skickas ut."
Jag frågar vem som är ansvarig för detta koncept.
"Det är svårt att säga vem som är ansvarig."
"Vem är Telias högsta chef?" undrar jag.
"Det finns många chefer", svarar kvinnan osäkert och lovar att hon ska framföra mina klagomål.
"Tack jättebra. Men vem ska du framföra det till?"
"Min chef."
Aha. Det finns en chef. I alla fall den rakt ovanför. Okej, jag får ta mig uppåt, steg för steg. För svar vill jag ha och jag börjar att ringa... Var vänlig knappa in det riktnummer och det telefonnummer ärendet gäller...
Telia skickar ett nytt brev, med Ändringsbekräftelse och Värdehandling. Informationen finns med nu, men det gör ingen skillnad. Texten på vardera blad tar mindre plats än en halv A4.
Försäkringskassan skickar en broschyr. I kuvertet ligger ett A4 med min adress - anpassad till kuvertets genomskinliga fönster - i övrigt oskrivet.
Postens nya kvitton är numera i A4-format, även om det bara är för ett porto på 5,50 kr. Resterande 2/3 av pappret är tomt.
I en bok om ett helt annat ämne förklaras ordet perversitet som välvilja förvandlad till ondska.
Det är just vad förpackningshysterin är - pervers - ond.
Emballerings- och pappersförbrukningen har löpt amok men det är jag som tar på mig skulden, och bär den.
Som individ har jag valmöjlighet. Men snälla någon, säg mig - VAD ska jag välja bort?
Datormusen? Medicinen? Hudkrämen? Alla minutiöst plastinpackade matvaror? Manualerna på xx antal språk?
Människan måste känna sammanhang för att må bra. Kan hon inte påverka sin vardag drabbas hon av vanmakt. Den som drabbas vanmakt riskerar att bli sjuk, utbränd eller blir bara allmänt apatisk. Det säger i alla fall utbrändhetsexperterna.
Hur ska jag delta i samhället och ändå behålla min moral, min ryggrad? Hur ska jag göra för att slippa köra slalom mellan det modernas samhällets alla avarter? Utan att tvingas att flytta till en hydda i skogen och leva på bär?
Lugn! Det finns en utväg, ett val, en möjlighet: man kan stänga av, förtränga, inte se, inte reagera på flödet som sköljer över oss... man kan välja att följa med... att bejaka ... kommersialismen, tillväxten, utvecklingen... flyta med i den ström som obarmhärtigt leder oss mot vår undergång.
Nej. Jag vill inte. Så snart jag kan göra ett val, så tar jag ansvaret.
Men. Mitt bidrag är en piss i Mississippi och i förtvivlan fortsätter jag att jaga den ansvarige på Telia.
Ylva Floreman (c) 2004