En soffliggares dagdrömmar

Häromdagen var jag runt i möbelaffärer och provsatt fåtöljer. Det var en vilsam syssla.
Med många välbehagliga suckar sjönk jag ner i en särskilt underbart soffa. När jag såg prislappen for jag upp igen. 43 000 kr!
Det stack till i hjärtat . Aj aj. Ont ont.
Skulle jag någonsin, någongång...?
Nej.
VEM köper en soffa för 43000 kr? Tar man lån för sådant?
Jag vet inte. Min egen mysiga soffgrupp kostade 500 kr och har lockat många att slå sig ner. Hade inte katten klöst ryggarna hade jag heller inte börjat titta efter annat.
Hur upplevs vardagen om man alltid kan välja det bästa, skönaste, vackraste materialet? Den kvalité som man måste smeka, vidröra, känna mot huden, njuta av med alla sina sinnen?
Det kommer jag, som så många andra, aldrig att få veta.
Insikten är nästan smärtsam.
Siden, sammet, lase, lump.
Det siden som finns i H&M:s kollektion, är väl inte det siden som människor drömt om i tusentals år? Det magiska champagne som poeter skriver så lyriskt om, är väl inte det champagne som kan köpas på Systemet?
Och den ryska kaviarn, smakar den som Kalles?
Smakar det, så kostar det. Varför kan man inte använda de bästa kvalitéerna till allt? Det fattar inte jag. Om man använde det bästa alltid så skulle ju ingen fölora på det!
Men tills vidare finns metoder. Nerskjunken i drömmarnas säng kan man blunda och låtsas att man är hemma. I fåtöljen för 22 000 kan man ta en liten meditation. Undrar hur länge kan man studera möbelmarknadens utbud, innan butikerna börjar ana ugglor i soffan?

Ylva Floreman © 2002