Jag vill inte bliva stur

Vem vill förändra världen? Den frågan ställer jag ofta till elever när jag är på skolor och snackar.
På högstadiet räcker de flesta upp handen, ivrigt och med övertygelse. På gymnasiet är det många nog, men rörelserna är mer dröjande. kanske någon muttrar, det går inte.
Ju äldre, ju mer resignerad. Bortsett från riktigt gamla; vars livserfarenhet tycks ge en politisk nytändning.
Värst är mediaelever; när de får frågan drar en kall vind genom rummet; om man tror att man kan förändra världen, då är man allt bra naiv!
Första gången jag såg krig på TV grät jag en hel kväll. Sen skrev jag en artikel, mitt livs första.
Som barn trodde jag att det var möjligt att rädda världen.
Som tonåring var det bara fråga om - hur?
Så småningom insåg jag att världen inte är så enkel, och blev deprimerad. Som så många andra tonåringar. Ännu lite äldre saxade jag en Mafalda-strip som jag fortfarande har kvar:
Mafalda lyssnar till ett samtal mellan två herrar som skrockande säger;
"Haha! Förändra världen! Det hör ungdomen till."
Mafalda står först som förstenad. Sedan rusar hon till sina kompisar och skriker:
"Vi måste skynda oss att förändra världen, innan världen förändrar oss."
Tonåringar drabbas ofta av politisk passion. Men vårdar vi dessa brinnande hjärtan? Förstår vi hur sköra de är?
Nej. Det ungdomliga engagemanget ses som en barnsjukdom - det går över.
Men om resignation är kriteriet för mognad, då säger jag som Pippi Långstrump; jag vill inte bliva stur.

Ylva Floreman © 2002