Nu får det vara nog!

Ärlig konst innebär glädje, hopp, tillförsikt, instikter, kunskapm, kommunikation, samhörighet och mycket til. Den ger kraft även när den skildrar livets, människans och världens svarta sida.
Aldrig tidigare i historien har konsten utsatt människan för så mycket negativ energi så som filmkonsten gör när den är som värst.
Själv har jag nått en gräns: jag orkar inte. Jag orkar inte se mer filmvåld!
Vart jag än vänder mig; så drabbas jag av en kniv i ryggen, en skott i hjärtat, ett yxhugg i huvudet. Det gör ont! För när någon slår en annan, på den vita duken, är det också mig man slår.
Ändå har jag alltid undvikit de värsta filmerna. Ändå har jag alltid blundat och hållt för i öronen när det varit riktigt otäckt. Eller hoppat runt i biografstolen som en skadeskjuten fågel, fladdrat för att få leva.
När det är riktigt illa lämnar jag biosalongen eller stänger av Tv:n. Det kanske är därför som jag nu fått nog av allt filmvåld; jag har aldrig vant mig.
Jag förstår inte andra som lungt kan åse våld på film, som om de satt och såg ut över ett fjälllandskap, när jag själv blir så vansinnigt trött.
I en fullsatt biografsalong är jag ofta ensam om att reagera. Schhh! säger kamraten vid min sida. Vadå? Å ena sidan arbetar filmskaparen arslet av sig för att tittaren ska reagera, å andra sidan är det tabu att visa sina reaktioner. Filmskaparen arbetar för att jag ska identifiera mig, när jag då gör det vill jag inte höra att det är ju ändå bara film, inte verklighet!
Det som gör mig trött är inte främst våldet i sig. Utan att det är så accepterat i vårt samhälle, detta att lösa konflikt med våld och agression.
Spekulativt våld, det är det våld som är till för sin egen skull, för att det "ska" finnas med i en film, för att publiken "kräver" det, för att det är kommersiellt gångbart, osv.
Men det finns en typ av filmvåld som är mer försåtligt; det som hyllas som konstnärligt. Filmer som höjs till skyarna som konst, men som med estetiken som täckmantel frossar i människans mest perverterade uttrycksformer. Människor mördas, kvinnor misshandlas, barn våldtas - "men det var djävligt snyggt gjort!"
På en filmkurs visades en filmsekvens för dess klipptekniska skicklighet. Vi får inte se hela filmen, endast den utvalda sekvensen som är en av de mest brutala mordscener jag någonsin har sett. Skickligt genomfört? Ja. Berättarmässigt effektiv? Ja. Det var ju därför vi skulle se den, för att dess brutalitet är så effektiv.
Men jag vägrar att delta i en analys om filmvåldets estetik utan att också analysera dess etik.

Det är oftast män som imponeras av filmktekniskt skickliga lösningar, även när innehållet är rent perverst eller oetiskt. Det är också oftast män som skapar dessa filmer. Om och om igen, film efter film, den ena brutalare än den andra.
Ur ett psykologiskt perspektiv är detta tecken på upprepningstvång. Vad är det män försöker bearbeta genom att massmedialt frossa i våld? Fysisk smärta? Den som varit i tusentals år eller den som ska komma? Är filmvåldet männens sätt att bearbeta historiens alla krig, eller en nästan rituell förberedelse för fysisk smärta?
Självklart ska en film kunna innehålla våldsamma sekvenser - om det så att säga finns en mening med det. Men eftersom jag värnat om min känslighet (den som vissa film-entusiaster kallar överkänslighet) kan jag direkt känna om en films våldscen är spekulativ eller "sann". När det ligger för mycket filmskapande energi i våldet ser jag det som ett övergrepp mot mig som tittare, jag blir kränkt.
Det handlar om filmskaparens dramaturgiska val, att inte i alla lägen lösa konflikt genom knytnäven. Vill jag som filmare ge kraft till tittaren, eller ta den ifrån honom? Eller är ambitionen att göra det filmiskt snyggaste våldet hitintills?
Författaren och filmaren Stig Larsson lär ha sagt att det handlar om att chockera. Gertrud Gidlund lär ha svarat: inte chockera. Förvåna!
Att förvåna, överraska, kräver en annan sorts genialitet än den Stig Larsson bejakar. Varje författare vet att det är lättare att beskriva sorg och hat än glädje och kärlek. Alla filmare vet det också. Att skildra glädje, livskraft och kärlek kräver en annan sorts skicklighet än att skildra ett slagsmål.
Filmteknisk skicklighet i all ära, men att dramaturgiskt lösa en konflikt med våld ser jag inte som något annat än den konstnärligt och psykologiskt bekvämaste vägen. Och fegaste.

När ska vi påbörja debatten om filmvåldets psykologiska, filosofiska, sociala och politiska betydelse för människan, samhället och konsten? Jag menar inte den konventionella, ljumma debatten om videovåld, utan om vår syn på våld som konfliktlösning!
För mig är en trovärdig film inte densamma som den film som är värdig min tro. Därför lyssnar jag noga in vad det är för en film jag tänker se. Det är en svår balansgång, att få veta tillräckligt, men inte för mycket. Men jag missar hellre tio bra filmer, än ser en enda som kränker mig och min livskraft.

Ylva Floreman (c) 1993