Så mycket kommunikation, och ingen möts

Producenten och jag tog flygbåten till Köpenhamn. Vi satte vi oss på brosidan och skådade ut över sundet. Där var bron med bilar, motorcyklar och tåg. Havet med motorbåtar, segelbåtar och transportfartyg. Himlen med flygplan, stora som små. Efter en stund säger producenten lakoniskt;
"Tänk! Så många kommunikationsmedel... och ändå är det ingen som möts."
Broar har symbolvärde, de förenar länder, kulturer, människor. Men kan en bro förena människor som lever i ett bilsamhälle? Är inte bron mellan Malmö och Köpenhamn bara en förlängning av motorvägen? Vrroom Vrroom, bort bort, vidare vidare, skynda skynda.
Vi väver ett nät över världen med bil, båt, flyg, tåg, email, fax, telefon, mobil, sms och den gamla vanliga posten. Jag antar att grundidén är att vi ska nå varandra, minska avstånden, krympa världen. Ändå lever vi i en tid då människor kanske är mer isolerade än någonsin.
Möten kräver TID och PLATS. Och spontana möten uppstår ofta när vi väntar på något; hos tandläkaren eller doktorn, på posten eller tågstationen. Vi vet alla att vi måste ta oss tid för att möten ska ske och för att relationer ska fördjupas. Ändå, så fort det uppstår ett tomrum i tiden fyller vi det med annat, ringer eller messar till någon som befinner sig någon annanstans än just här och just nu.
I ambitionen att allting ska gå snabbt - snabbare, snabbast - bygger vi bort vardagens kontaktpunkter. Naturliga mötesplatser planeras inte längre in i arkitekturen, i stadsplaneringen eller inredningen.
Till exempel: I en gammeldags lanthandel står kunderna utspridda i butiken, sida vid sida, riktade åt samma håll, mot disken och mot expediten. Med en minimal rörelse kan man vända sig mot en annan kund och småprata i väntan på att bli expedierad;
"Vilket förfärligt väder det är idag! "
"Ja, är det inte. Den här blåsten gör mej så irriterad."
I dagens snabbköp står vi i kö, på rad efter varandra och hur många vänder sig om 180 grader, för att småprata med kunden bakom oss? Nej. Det gör vi inte, det är en allt för stor kroppsrörelse, det blir pinsamt, det verkar för angeläget.
Förr hade tågkupéer plats för 6-8 personer. Det kunde vara bökigt och trångt, svettigt och instängt. Kanske någon ville ha fönstret öppet, någon annan att det var stängt. Men man hade möjlighet att skapa kontakt utan att det kändes tillgjort.
"Får jag bjuda damen på en bit choklad? "
"Ooo tack så snällt! "
I kupéns begränsade utrymme förenas människor, de pratar med varandra, det ser jag gång på gång. Vi som sitter tillsammans här i detta lilla rum, just nu, vi hör ihop - vi ska alla samma väg.
Men i de moderna tågvagnarna, där vi sitter två och två i långa rader efter varandra, krävs en viss ansträngning för att ta kontakt. Förvisso kan man bjuda närmaste grannen på choklad, men sträcker man över chokladkakan till personen tvärs över gången? I stora utrymmen blir vi otrygga och skapar oss en mindre värld som är mer hantbar. Med hjälp av tidning eller dato, bok eller musik markerar vi avstånd - kom inte för nära!
Vem reser sig upp, vänder sig om och lutar sig över den höga stolsryggen, bara för att fråga resenären bakom; vad det är för bok du läser? Ingen. Inte ens jag orkar göra bort mej på det viset. Så jag sitter stilla på min plats, i den lilla bubbla jag har skapat för mej själv med min bok eller stickning.

Ylva Floreman © 2001