Tystnaden är själens fasta

När jag skrev min förra krönika, om Tornedalen, visste jag inte att jag skulle hit så snart igen.
Men nu är jag här. Sitter i en stuga med fjällvidda nedanför. Jag är stugbyns enda gäst. Det är vidunderligt tyst, och det snöar.
Tornedalen sträcker sig på båda sidor om älven, men ligger egentligen vare sig i Finland eller i Sverige. Utan i Sameland.
Eller Sápmi som det heter på samiska.
När jag kom hit till Tornedalen för snart tjugo år sedan så var det i stort sett bara politiskt aktiva samer som sa Sameland eller Sápmi. Idag är det ganska självklart även bland icke-samer, och all vägskyltning görs numera på dubbelt språk.
Sameland sträcker sig upp i Norge, över Finland, in i Ryssland och en bra bit ner i Sverige. Samernas centralort är Guovdageaidnu (Kautokeino) och ligger i Finnmarken i nordnorge. Här finns en samisk högskola och den som får arbete I området, måste lära sig samiska inom tre år för att få stanna kvar på tjänsten.
Jag har precis varit där, på Nordic & Sami Filmfestival, tio mil söder om Ishavet. Detta är förmodligen en av världens minsta filmfestivaler, men absolut en av de trevligaste.
På filmfestivaler brukar det vara hysteriskt mycket av allt; biografer, filmer, människor, seminarier. I Guovdageaidnu var det bara två biografer och inte så många filmer i programmet. Därför blev det också tid till möten och samtal med bybor, filmskapare och festivalgäster. Det som egentligen är meningen med festivaler, att man ska mötas.
Mikael Persbrandt och Marie Bonnevi var festivalens stjärnglitter. De såg lite bortkomna ut I början, men jag hoppas de åkte hem med känslan av ha upplevt något annorlunda.
När det är festival i Sameland, då sitter man inte och sippar vin, man dricker. Gamla nordiska vanor. Efter tre månader i skogen eller på fjället, efter slitsamt arbete i ett klimat som kräver mental koncentration är det gott att slappna av i samvaro med andra.
Under gynnsamma förhållanden kan en fest vara i tre dygn, och det är nästan alltid gynsamma förhållanden.
Påsken är samernas största högtid, då reser folk från hela Sameland till Guovdageaidnu. Det är många som gifter sig och alla släktingar bjuds in – syskon, kusiner, brysslingar, sysslingar på båda sidor.
I veckan var det ett bröllop med 1300 gäster.
I skrivandets stund befinner jag mig i Karesuando. Eller rättare sagt; i Karesuvanto. Könkämä älven delar byn i en finsk och en svensk del, och jag befinner mig på finska sida.
Här är lågfjäll. De kortväxta, gråsvarta dvärgbjörkarna får fjällen att se ut som håriga mansben som sträcker ut sig över landskapet, mil efter mil. Scooterspår skapar vita ärr I landskapet.
Ett hus där, ett hus här, jag slutar aldrig att fascineras. Samtidigt som jag fattar vad som får folk att bo kvar, så begriper jag det inte.
Här får jag en slags historisk översyn - jag vet inte vad jag annars ska kalla det. När jag tittar ut över landskapet så är det som om jag kan se alla människor som har strävat över fjällen, i alla tider.
Till fots och på släde efter häst och ren har människor vandrat över detta oändliga landskap i tusentals år. Samer med renar, lappfogdar med skattekrav, präster med sin mission.
För den som aldrig har varit här är det nog svårt att föreställa sig livsvillkoren i detta vidsträckta, glest befolkade och klimatmässigt tuffa område. Eller vad för sorts styrka och seghet som krävs för att leva här. Och hur det präglar människorna.
Upplevelser som vi har svårt att tro på, som att bli botad av en noaijd, är inte konstigt här. Som när jag var på kalvmärkning i fjällen och bromsarna bet sönder mina bara fötter. Den ena foten svullnade så att jag inte kunde få på skon.
”Gå till Nils-Riia”, rådde alla och jag haltade ner till hans kåta. Där låg han utanför med sin pipa och tittade ut över vidderna. Han slängde ett öga på min fot och fnittrade.
”Det blir bra”, sa han och fnissande igen. Jag kände mig rätt dum, tänkte att nu drev nog de med mej ändå. Men på väg tillbaka till min kåta försvann svullnaden. Förklara det!
Livet har aldrig varit enkelt för människor, inte någonstans i världen. Inte förrän på 1900 talet har människan, främst här I väst, kunnat sätta sig över naturens krafter och få en viss fysisk trygghet.
Människans obändiga livskraft bir så tydlig här, man får en liten hint om våra nordiska förfäders livsvillkor. Vi har det bra idag, men allt för stor bekvämlighet tror jag är av ondo.
En gammal sameman berättade om ett minne från sin barndom på 30-talet. En vuxen kom ner från fjället och berättade att han hade mött en man i konstiga kläder och på en konstig farkost, denne man hade stannat och uttalat en varning:
”Minns för framtiden; stolthetens makt, olyckans svans, säkerhetens våld.”
Jag tolkar ”säkerhetens våld” som vår moderna bekvämlighet. När vi sätter oss över naturen gör vi våld på oss själva.
Vi får ont i kroppen för vi rör oss för lite och på fel sätt. Vi blir sjuka för att maten är raffinerad och behandlad I flera led. Vi blir utbrända eftersom vi inte får de andningspauser som väder och vardagsarbete en gång tvingade oss till.
Jag tror på ett samspel mellan fysiskt arbete och mentalta utmaningar och att bekvämligheten är en av orsakerna till att många känner sig rotlösa och frågar sig varför, och för vad, vi lever.
Men idag är det samma här som där. Jag kör bil, ringer i mobilen, lagar mat på spisen, ser på teve… precis som de flesta som bor här.
Jag är här för att skriva och hade jag åkt lika långt söderut som jag nu har rest norrut, hade jag hamnat i Afrika, i ett helt annat klimat. Jag hade sluppit minst tio kilo i packningen och jag hade kunnat dansa till trummor på en het sandstrand.
Men ändå valde jag detta. Igen.
Tystnaden är min själs fasta. Det är som om allt brus från vårt tekniska samhälle har samlats som ett gift I min själ, och som här drivs ut av den totala stillheten.
Det enda som hörs är den begynnande vårens försiktiga droppande.
Och så kylskåpet, förstås, som just brummade igång.

Ylva Floreman © 2002