Vem äger de ljud som fyller våra gemensamma miljöer?
Hur långt får musiken från en krog sträcka sig ut mot gatan?
Ska höfläktar få brumma utan begränsningar?
Vi har allemansrätt till ljudrummet. När det gäller skog och mark finns det regler för vad vi får göra och inte göra. På så sätt skyddas vår natur och förblir tillgänglig för alla.
Men ingen lag säger att det är förbjudet att störa, bullra eller ge folk tinnitus. Undersökningar och rapporter visar att den moderna ljudmiljön har blivit så brutal att den utgör en risk för vår psykiska och fysiska hälsa. Ljud har blivit en form av miljöförstöring. Det finns ingen lagstadgad rätt till tystnad.
Ljud syns inte. Vi kan inte ta på det. Men vi kan känna ljuden i kroppen. I cowboyfilmer lägger skurkarna örat mot marken för att höra om en fiende är på väg. Ungdomar som lutar sina huvuden mot rockkonsertens högtalare kan dö av att hjärtslagen rubbas.
Varje enskild bullerkälla kan vara obetydlig, men det sammalagda bullret skapar en belastning för människor och djur. Ljud är mycket mer än ljuden vi hör och det vi kan höra kan vi inte alltid mäta.
Regnskogens alla ljud från djur, vatten, träd, väder är basen för invånarnas sätt att tänka, forma språk och begrepp. Ljudmiljön gör det möjligt för invånarna att orientera sig i geografin och omvärlden, både konkret och symboliskt. Denna grund är hotad. Inte enbart genom nybyggarnas våldsamma intrång, utan också av alla de ljud som intrånget för med sig.
Våra ljud påverkar också de vilda djuren. Henrik Karlsson vid Kungl Musikaliska akademien skriver att tjärtuppens finaste nyanser i spelet, sisningen på slutet, uppfattas inte av hönan om trafiken stör, och då blir hon inte intresserad av att lägga några ägg... Och att det ökande bullret i vattnet hotar valarnas kommunikationssystem; valarna hittar inte hem, inte varandra, inte maten.
Ludvig Rasmusson visar på att döva har lägre status än blinda. Det finns fler hörselskadade i Sverige, än rörelsehindrade. Men med handikappanpassning menas anpassning till de rörelsehindrade, aldrig till hörselskadade, den allra största gruppen...
Att ljud värderas lägre än bilden kan man också se inom filmbranschen; fotografen har högre status än ljudteknikern och därför också högre lön.
Man ljudlägger en film, men bildsätter inte en ljudberättelse. Visst, utan bild blir det ingen film. Men utan ljud blir det inte heller någon film. Stumfilm förvisso, men hur intressant är det?
Den franske filmaren Robert Bresson säger; ögat söker sig mot det yttre, örat söker sig mot det inre. En bild kan ersätta tusen ord, men ett ljud kan ge en starkare känsloupplevelse än en bild. Ett lokomotivs visslande ger oss visionen av en hel järnvägsstation på ett sätt som inte bilden gör.
Tystnaden är grunden till musik, men också till lyssnandet. Att lyssna på andra, att lyssna på sig själv. Talet är basen för medmänsklig kontakt, genom rösten föddes språket.
Hörseln är det sinne som hjälper oss att nå in i våra egna, och andras, djup.
Men mycket buller och höga volymer splittrar kontakten mellan människor. Gång på gång ser jag hur atmosfären på middagar och fester slås sönder av att stereon höjs i takt med att stämningen ökar. Vissa trivs. Andra sjunker ihop i ett ensamt lidande, för att slutligen ge upp och gå hem.
De som stannar kvar måste skrika. Hur djupa samtal för man då?
Trumhinnor blir mindre elastiska med åren och många äldre klarar därför inte höga volymer. Ålderssegregationen i dagens samhälle ökar - unga för sig och gamla för sig. Hur mycket beror det på ljudnivåerna?
Människor kan säga att de inte blir stressade av mycket ljud - hur kan de vara säkra? När vi vänjer oss vid höga bullernivåer blir tystnaden skrämmande och psykologiska och sociala tomrum fylls med ljud.
I takt med den stigade bullernivån trubbas vår hörsel av. Vi vänjer oss vid höga volymer och börjar uppleva bruset som normalt och tysnaden som onaturlig. Vi kan bli beroende av stimuli med höga decibeltal. Som en drog ungefär.
Jag har inte har varit på rockkonsert sedan 80-talet. Förra sommaren gjorde jag ett försök; Ulf Lundell i Christinehofs slottspark. Det var en bisarr upplevelse. Folk gick omkring med gula proppar i öronen som om de arbetade i gruvan. En pojke höll för öronen hela konserten och några babysar grät ihållande.
Den som förstört sin hörsel med allt för hög volym förlorar hörselns finskärpa och missar därmed nyanser i musik. Varför vill man ha det så?
Vi diskuterar gärna skönhet - men då menar vi det som ögat ser, sällan den skönhet som örat hör. Detta trots att ljud och tystnad är förutsättningarna för all musik.
Själv har jag bra hörsel och blir kränkt när andra tycker att de rätt att få förstöra den. För mig är ljud är en njutning; en gren mot fönstret, kattluckan som slår när katten kommer in, steg utanför, vinden ökar i styrka, en röst långt borta.
Och precis som för regnskogens människor är ljuden, även för oss, till för att vi ska kunna orientera oss i vår omgivning och i våra liv. Om vi inte kan det blir vi förvirrade.
Människan föds med två rädslor; rädslan för höga ljud, och rädslan för höga höjder. Ljud varnar oss för faror. Men när vi tvingas att stänga av hörseln stänger vi alla sinnen och rusar genom storstaden som blinda zoombies.
I norr kan jag uppleva tystnaden och därmed få en aning om tiden. Vildmarken är en lisa för själen. Vackert, tyst, oförstört... och så klommer en snöscooter... och man inser med sorg... den sista vildmarken är för evigt borta.
Varför? Varför! VARFÖR! blir inte vår teknik tystare? Jag förstår det inte. Varför tänker inte samhällets ingenjörer på de ljud som deras fantastiska vidunder alstrar?
Efter en turné till en skolor runt om i landet är jag djupt chockerad över skolornas fruktansvärda ljudmiljöer! Det är tamejfan kriminellt.
Om man åtgärdade skolornas ljudmiljöer skulle stressen minska och koncentrationen öka, hos både elever och lärare. Skillnaden skulle bli så markant att man skulle tala om mirakel!
Det är lättare att lägga till än att dra bort. Man kan inte minska bullerproblemen genom att hänga på ett extra reningssteg på källan. Men vi kan göra oss medvetna om våra skräpiga ljudrum och börja sanera. Jag köper inte en pryl utan att först kolla hur den låter, varför skulle jag inte ta mig det besväret?
Vi måste erkänna att ljudrummet är gemensamt, precis som luften, vattnet, himlen, solen... och vi måste våga säga till när vi upplever att det blir för mycket. Även fast vi blir bemötta som överkänsliga, moralister, glädjeförstörare. Skit i det - behåll hörseln och våga vägra tinnitus!
Ylva Floreman © 2002
Alla citat, utom Robert Bressons, är hämtade ur häftet "Svenska ljudlandskap - om hörseln, bullret och tystnaden" utgiven på Bo Ejeby förlag 1996.