Vad var det för fel på sjuttiotalet?

förlåt jag är naiv, naiv, naiv men allting är så enkelt…

Katten klipper med öronen när jag visslar med Pugh Rogerfeldt och jag tänker: vad var det för fel på sjuttiotalet?
Under lång tid har vi fnyst åt ett helt decennie. Vad är det vi förkastar? Är det det att musiken, teatern, konsten, litteraturen var politisk?
ska det vara så svårt att fatta, att det är falsk matematik, som gör den fattiga så fattig och den rike så förbannat rik (Peps)
Att blåstencilerna gick varma? Att vi kämpade mot Öresundsbron, kärnkraften, schlagerfestivalen, julhandelshysterin? Att vi vägrade köpa plastkassar och solidariserade med folket i Vietnamn, gruvarbetarna i norr och de fattiga i världen?
Vad var det för fel med det?
har ni hört kamrater, det är strejk på bana tre, dom behöver vårt stöd, sjuttio man är med (Fria Proteatern)
Ann berättar att när en väninna ville förolämpa henne sa hon:
”Du är så präktigt sjuttiotalistisk!”
Ann grät i två veckor. Tills hon insåg att förolämpningen var en komplimang.
”Jag är stolt över ha fått växa upp som barn av sjuttiotalet. Ja, tacksam. På sjuttiotalet blev barnen tagna på allvar. Skolan hade kunnat trycka ner mig i skorna, men gjorde det inte. För det var inte inne just då.”
På femtiotalet trodde vi på tekniken, framtiden och bilarna såg ut som rymdskepp. På sjuttotalet trodde vi på människan, friheten och att framtiden var vår. I en intervju i DN säger filmregissören Bertolucci att många vuxna idag skäms över sjuttiotalets illusioner. Och att denna skam gör oss blinda för det som faktiskt förändrades.
”Den blomstrande feminismen exempelvis, kanske en av 1900-talets viktigaste omvälvningar”, säger Bertolucci.
Visst var fanns det en del av sjuttiotalet som var lite tjatigt. Bakom frigjordheten och gränslösheten fanns nya gränser och pekpinnarna stod som spön i backen. Kvinnor skällde ut män i feminismens namn och den unga medelklassen spottade på den som talade utan arbetarklassperspektiv.
du snackar om förtrycket, men du själv är så auktoritär när du mästrar mej med ett nyligen väck intellekt (Ola Magnell)
I två decennier har sjuttiotalets ideal och drömmar stämplats som präktiga, mossiga, TRÅKIGA. Men är dagens ideologiska limbo så mycket festligare?
eller gnager tvivlet som en dålig tand, känner du dej lurad på något sätt?
Vad har hänt sedan Peps sjöng Hög Standard 1976? Inte mycket mer än att det har blivit värre. Vi har fler prylar men hundratusentals människor är sjukskrivna.
Vad ska du med bil och villa, när du mår så djävla illa… (Peps)
Tekniken strular och det är människans fel. DU har slagit FEL kod! David kämpar mot Goliat och förlorar. Bara den som har råd att anlita advokat har råd att hylla rättssäkerheten.
Var det detta samhälle vi ville ha?
o dom har lagen bak ryggen! o riksdagen bak ryggen! Dom har kulturen bak ryggen! Dom har censuren bak ryggen! O dom har pressen bak ryggen! Dom falska esen bak ryggen!
Men vi har ryggen mot väggen! O vi har tummen mot eggen! O ändå bara mumlar vi i skäggen!
Varför! Varför?
Va skulle hända, om du fatta galoppen, o skaka på knoppen o skruva ur proppen o tryckte på STOPPEN! (Peps)
Varför kastade vi ut barnet med badvattnet?
Varför tystnade vi?
För att kampen var präktig?
i besvikelsen iskalla tystnad, han håller oss i sin hand, förgiftar vårt blod med lystnad, att långsamt förgöra varann… (Nationalteatern)
I centrum för det mossiga sjuttiotalet står proggmusiken. Älgarnas trädgård. Risken Finns. Fläsket brinner. Bernt Staf. NJA-gruppen. Träd, Gräs och Stenar. Nynningen. Gläns över sjö och strand. Och många, många fler.
Den svenska proggen – tråkig? Nej verkligen inte. Den som säger det har inte lyssnat.
Och jag kysste henne våldsamt, ooo, för freden. Och jag kysste henne våldsamt, ooo, för segern (Anders F Rönnblom)
Sjuttiotalsmusiken var galen och humoristisk, allvarlig och begåvad, nyskapande och konstnärlig. Det var experimentlusta och gränslöshet på alla plan och inom alla konstarter. Vi sökte andra vägar och prövade nytt.
In kommer Gösta, in kommer Gösta, in kommer Gösta, in kommer Gösta…. (Philemon Arthur and the Dung)
Alternativ vård, alternativ mat, alternativ familj, alternativ… allting. I mitt minne diskuterade vi allt, hela tiden. Och det är nog det jag saknar mest. Att debatten idag är så svag, tunn, snäv - och snål.
Men vi måste diskutera!
Annars blir vi dumma i huvudet!
Under rubriken ”Sexismen flödar utan debatt” i SDS, intervjuar Anna Sörmark musikrecensenter om hur de förhåller sig till kvinnosynen i amerikansk hiphop:
”Jag vill inte framstå som en gnällig moralist, alla är rädda för att kallas pk”, säger en.
”Jag har personligen bestämt mig för att inte bry mig så mycket”, säger en annan.
”Om man tar bort mycket av det som kritiseras så blir musiken faktiskt ganska tråkig, politiskt korrekt och trevlig”, säger en tredje.
”Jag har själv inga problem med hiphoppens kvinnosyn”, säger den fjärde.
För tjugofem år sedan hade sexistiska sångtexter inte passerat utan hetsig debatt, varför gör den det idag?
Det är så att man får lust att damma av en gammal pekpinne.
Mankell lär ha sagt, att svenskens vackraste ord är solidaritet. Ändå blygs vi att använda detta ord. Är vi rädda för att nöta ut det? Själv bär jag hellre en sliten solidaritet, än ingen solidaritet alls.
Framåt och aldrig glömma av vad vår styrka består, i hunger eller välfärd, framåt och aldrig glömma vår so-li-da-ri-tet (Fria Proteatern)
Snart fyller jag 50, och jag kommer på mig själv att drömma om en sjuttotiotalistisk sommarfest.
Nej, inte en kostymfest med bedagade hippiesar som gör peacetecken som ett retro-skämt.
Utan en fest i sann sjuttotalsanda. Love, peace and understanding.
I ett skyltfönster i Vimmerby ser jag en tröja med svartvitt op- och popmönster. Vita väggar målas återigen orange.
I tidningar och radio är det återkommande reflektioner över 70-talet. Tillbakablickarna är lite försiktiga, man garderar sig i språket, det gäller att inte bli kallad för flummig.
Men detta tillbakablickande är inte en enkel nostalgitripp. Det är mer än så.
Hoppfullt lägger jag örat mot marken och lyssnar.
Jo. Någonting är på gång.

Ylva Floreman @ 2004